sju hav senare

För ett tag sedan läste jag något i en bok/ någon berättadet för mig (ja, jag vet inte vart jag hört det) en sak som fastnat och som jag tänkt mycket på.

När vi var barn, var vi rädda för monster, spöken, djur...ja i princip vad som helst, men inte människor.
Nu som vuxna är vi inte rädda för monster längre, det vi är rädda för är människor.

Detta kan man tolka lite hur som helst, men jag tycker att det är passande. När vi är små litar vi på människor, vi tror på det goda i folk, bjuder nån en godis är vi intet ont anande. Behöver vi hjälp kan vi fråga en främling osv...

Nu är det människor vi är rädda för. Även kanske om det inte är det första man tänker på när man ska säga vad man är rädd för så.... För att inte bli för djup, och för att inte skriva ett inlägg som blir lång som en novell ska jag fatta mig kort, och ni behöver därmed inte hålla med mig i detta för att jag kanske uttryckt mig oklart...MEN.

Tro fan att vi blir rädda när det ständigt händer sån här skit!!
Igår blev en ung tjej knivhuggen i magen, helt oprovocerat, mitt på dagen, i stan i Linköping. Han stannade på cykeln, hon trodde att han skulle fråga henne någonting, men nej, han knivhögg henne. Sen cyklade han därifrån och la in sig på psyket. Alltså. Jag blir så upprörd, så rädd. Vad är det som driver människor till sånt. Illa nog är det när människor skadar andra för en så kallad "anledning", att de är arga och upprörda. Men ska man numera behöva vara rädd för att gå själv på stan kl 12 en fredag?

Ska man vara rädd när en främling kommer fram till en?

För två år sedan när jag åkte buss till jobbet var jag med om en grej. Det var en kvinna (dock var hon lite annorlunda...minns inte i nuläget på vilket sätt) som frågade runt på busshållsplatsen ifall bussen vi väntade på skulle stanna vid trädgårdstorget. De två första hon frågade, svarade att de inte visste och backade diskret bakåt. Då blev jag lite irriterad och gick självmant fram till kvinnan och sa att jo den stannar på trädgårdstorget. De som kvinnan frågade gick sedan själva av på trädgårdstorget, med andra ord visste de mycket väl att den stannade där. Ett enkelt ja hade räckt.

Vid detta tillfället blev jag sååå trött på svenskar. Vi rädda, osociala svenskar, som inte kan prata med främlingar.
Nu blir jag ledsen, för det verkar som att man inte kan va annat än rädd. Fortsätter det så här vet jag inte vart det ska sluta.

Vet inte vart jag ville komma med detta. Jag tycker bara det är så fruktansvärt. Tycker synd om stackars tjejen. Undrar vad det var för man som gjorde det. Undrar vad vi lever i för samhälle som gör oss sådana. Tänker på psykologstudenten som belv mördad för ett år sedan när hon var på väg hem till man och barn, och 500 meter från hemmet attakerades av en ung kille med kniv som hade tänkt ta livet av sig men som tog livet av en annan istället.
Fruktansvärt.

----------------------------------

Men.Om ni tittar in på bloggen imorgon ska ni få leka leken "Vad är det för utslag Malin fått". Behöver er experthjälp ;)